Hittade denna gamla bild på vår undulat Kalle som tyvärr inte finns med oss längre. Han är väl i fågelhimlen antar jag:) Kalle blev gammal, hela 12 år och han hann vara med om en del. Bland annat bodde han på 3 olika ställen. Han lärde sig aldrig prata men han var väldigt sällskaplig och söt liten fågel. När han var 2-3 år och vi precis flyttat till ett hus på landet fick han vara med om sitt livs största äventyr. Det var en solig sommardag och vi tyckte han kunde få vara ute i den härliga luften men kvar i buren förstås. Det var bara det att dörren till buren var inte helt stängd så den lyckades han öppna och flög ut glad som en lärka;) Vi bodde då alltså på landet med skogar och havet som granne och den känslan som kom över mig när han flög iväg, ja det var ju som om mitt barn försvann!! Jag fick panik först men sen följde jag efter honom med blicken och sprang åt det håll han flög. Som tur var valde han skogen alldeles intill oss. Han flög omkring bland grantopparna och kvittrade och var väl helnöjd! Jag ropade hans namn hela tiden och han svarade. Så där höll vi på en timme ungefär, jag ropade och han svarade och flög omkring bland trädtopparna. Till slut insåg jag vad jag höll på med - vad skulle det hjälpa om jag bara ropade hans namn, sen då, om han kom närmare och satte sig på axeln, då hade jag ju en lång bit kvar till huset. Jag kom på idén att sonen, som var med, skulle springa in efter buren och så skulle vi försöka locka honom dit. Så  brukade vi ibland göra inomhus när vi ville att han skulle vara i buren och inte få flyga fritt. Då brukade vi ta botten av buren och locka med mat och rop och då kom han alltid! Jag tyckte sekunderna segade fram innan sonen var tillbaka med buren. Men till slut kom han och vi satte igång operation "fågelhämtning":) Det gick vägen! Vi lockade och han fick se burbotten och började sakta, sakta flyga närmare och närmare. Några gånger var det som att han förstod att vi skulle fånga honom och han flög högre upp igen, men som sagt, till slut valde han att sätta sig på botten och sonen var snabb att sätta fängelseburen över honom;) Gissa om vi var lyckliga!!! Sen den dagen var vi extremt noga med att dörrarna till buren var stängda innan vi ställde ut honom. Flyga inne fick han fortsätta med!

This is an old picture of our budgie Kalle. He´s not with us anymore but I guess in bird heaven:) He lived to be 12 years old. When he was about 2-3 years old we moved to a house in the countryside and he had his greatest life experience! It was a hot summer´s day and we took Kalle out in his cage without noticing that one of the doors to the cage was unlocked! Of course Kalle managed to get out and flew away to the woods! I felt like I lost my child and ran after and shouted his name to keep in contact. We went on like that for more than an hour, I shouted,Kalle answered but he kept on flying among the tree tops. Finally I realized we had to do something radical if we were to catch him at all. When Kalle was flying indoors and we for some reason wanted him to come into his cage we used to take the bottom and called him by saying his name and have our hand on the bottom. It worked all the time. So I said to my son, go get the cage, no run! He did and finally, after many calls Kalle eventually got closer and closer and - jumped on the bottom- and my son put the rest of the cage over him and he was trapped;) We were so happy!! He wouldn´t have made it out in the free, he would either be eaten or starv or froze to death. But I guess it was a real adventure for him:)And he got to fly indoors still! 

Jag vill gärna visa er dessa fina bilder av Agnes. Det är Ellen, min dotter, som tagit dem. Hon är fin, Agnes!

Foton: Ellen Björktegen

I want to show you these pictures that were taken by my daughter Ellen.

Surely Agnes is a darling!