Nu byter jag bakgrund igen ;-)  Tycker det är lite roligt att hålla på så där...

Fågeln är en undulat och hette Kalle. Han levde med oss i hela 12 år.Sen 2002 har vi varit utan honom. Han kom till oss när sonen min var 7 år.....han är nu vuxen sen länge...åren går så fort. Kalle var en liten rolig fågel. Han lärde sig aldrig prata . Däremot var  han var väldigt bra på att härma ljud och han visste precis när ett visst ljud skulle uppstå - då lät han exakt så innan själva ljudet kom!!! T.ex om vi öppnade en köksdörr så kunde han höra att det är just den dörren vi då öppnade och han visste att den skriker till lite och sekunden innan dörren skriker så skrek Kalle!! Jätteroligt! 

Fortsätter med lite fler bilder tagna av min dotter Ellen.

De här visar utsikten från sovrummet för några dar sen. Vi tycker att vi har en otrolig vacker utsikt - rakt mot en bokskog och ett mycket vackert gammalt hus! Här skiftar ljuset nästan, men bara nästan ;-), som vid havet. Sagolika solnedgångar kan vi också ha. Det råder någon slags frid just här vid denna plats. Precis i början av bokskogen rinner Lindåsabäcken, den blev förra året förärad att bli naturvårdsområde. Varför? Jo, för att en slags flodmussla trivs här. Så vi bor ju väldigt förnämligt kan man säga.  Algot (och säkert Agnes också när vi börjar besöka bäcken igen) älskar att vara vid bäcken. Han plaskar i vattnet så jag ibland tror han ska trilla i! :-)

Två stora härliga ekar framför det gamla vackra huset.

Vi ser långt mot horisonten.

Foton: Ellen Björktegen